Chimären

I ”Chimären” finns stunder av briljans, som en snabbkurs i italienska.

Att regissören Alice Rohrwacher jämförts med landsmannen Federico Fellini är inte konstigt. I Chimären finns det ett drömlikt bildspråk och verkligheten flyter ihop med mystiken likt i den sistnämndes mästerliga filmer.

Intrigens premisser blottläggs bit för bit, det dröjer fram till den sista bilden tills vi ser hela verket, i en scen som är lika sargat vacker som en sprucken gammal muralmålning.

Berättelsen som börjar påfrestande långsamt, handlar till syvende och sist, om att ta vara på sin stund på jorden.

Det är absurt, groteskt, roligt, det sjungs både opera och sånger som kommenterar handlingen...