Frank - Recenzje

Denied access to his famous features, Fassbender nevertheless turns Frank into an actual person—a damaged dreamer with a childlike naïveté and enthusiasm.

...a film that is always interesting, largelythanks to an entirely committed cast and a writer willing to play with themeslike a band improvising until it finds the right tune.

Dreams of rock stardom become a warped reality in this barking-mad but affecting comedy about the side-effects of being a non-conformist genius.

The result is something weird, wonderful, and utterly unique...

Fassbender’s pure physicality and voice modulation elevate what might have been just a goof (...), and Gyllenhaal (...) is both the film’s most consistent source of comedy and its true-blue beating heart.

...en film, der både er en satire over sociale medier, en komedie om bandrelationer og en tragedie om psykisk sygdom.

Det er bestemt en specielt størrelse underholdning 'Frank' leverer. Kryptisk og skæv men heller ikke så avantgarde som Sononprfbs kunne have ønsket.

Vemodigt om kreativt kaos.

...syder af selvironisk hipsterhumor, men ender som en rørende, tragikomisk granskning af det ægte talent.

På ett plan är filmen en drift med excentriska popband, på ett annat plan en hyllning till musikalisk kreativitet. Filmens mittparti är småsegt, men Frank tar sig rejält på slutet. Musiken blir bättre och bättre.

Det är en unik, vacker och drabbande film som stegvis fångar upp och omfamnar en…