La juventud - Kritiken

This style of filmmaking is so precise, and so intensely rhythmic, that its effects can be difficult to describe in words.

...more often than not, Youth resonates because of Sorrentino and Bigazzi's typically fruitful collaboration. They invest a romantic, playful melancholy in their film's idyllic...

...a witty mood-piece lit up with quirky cameos and a vivid sense of style.

...berättad med ett så gott humör...

Jeg bukker mig endnu engang i støvet for Sorrentinos instruktion, de glidende kamerature (...) og det nærmest sakrale soundtrack (...), men det er et følelsesforladt buk.

Caine och Keitel är stengulliga; tjusiga bilder och scenfragment glider förbi...

Ikke et øjeblik af filmens billedside kunne have været smukkere, og hver eneste scene bliver fremført med overbevisende ærlighed.

Michael Caine makes hay with a soulful role that brings his playful, world-weary charm to the fore.

...a hazy meditation on love and death...

This is a film that doesn’t claim to have all the answers to life’s biggest questions but, as with all great works of art, one that leaves plenty open to interpretation.

Rumination and regret dominate the proceedings, but the exquisite visual splendor of the film is a character in its own right and lightens the tone just enough to keep it from tipping over into the maudlin.

Som film har Youth tre store kvaliteter: kemi, menneskelighed og sanselighed.

...som en lättsam och underhållande betraktelse över den flyktiga ungdomen och skönheten, är den lätt att bli förtrollad av.

Sorrentino är inte intresserad av karismatiska protagonister så mycket som att skapa ett visuellt hopplock av sinnesstämningar, minnen och tillbakablickar. För Youth är verkligen visuell.